tisdag 29 juli 2014

Carmen Aguiar - En pionjär i Paris



Efter förra sekelskiftets första tangovåg, tynade tangon nästan helt bort i Europa, eller förvandlades till det vi numera kallar för europeisk tango, om inte finsk!
Och den var också på tillbakagång i ursprungsstäderna vid Rio de la plata. Men under 80- och 90-talet återkom den för att stanna, i alla städer med självaktning.
En av den andra vågens stilbildare i Paris heter Carmen Aguiar och hon är fortfarande verksam i det parisiska tangolivet.

Av Kristín Bjarnadóttir  ( i Danstidningen Stockholm, i oktober 2012 (nr 5).

– Tangons färg är inte endast röd eller blå, utan regnbågens alla färger” säger Carmen Aguiar som ser dansen som en länk mellan himmel och jord.  Hon är från Uruguay och hennes historia är nära sammanflätat med tangons återkomst till Paris under åttitalet. En arrangör och pedagog som fortsätter trots att Victor Convalia, hennes partner i tangon och i livet, gått bort.
Jag kände inte till Carmen när jag började bekanta mig med samtidens tangoliv i Paris; det var en av hennes tidigare elever, Choukri, en tangoberoende av algeriskt ursprung, som tipsade mig.  Honom träffade jag tillfälligtvis på helnattsmilongan Chantier i Montreuil; hans öppna dansstil påminde om argentinska Chichos (Mariano Frumboli), en av samtidens stilbildande pedagog. Men Choukris första lärare var Carmen. ­ – Hon var en av de allra första som undervisade i rioplatentisk tango i Paris på 80-talet. Hon är fantastisk, du måste träffa henne! sade Choukri och hans tips visade sig givande.

*
Carmen Aguiar var bland pionjärerna när tangons nya liv började i Paris, och hon förkroppsligar också historien om den legendariska tangoklubben ”Les trottoirs de Buenos Aires” (Trottoarerna i Buenos Aires), som öppnade år 1981. Klubben som även ickedansande tangoälskare minns och talar om med kärlek och saknad; ett ställe dit man kunde gå och njuta av levande tangomusik och uppträdanden.
Den blev ett unikt fönster in i den rioplatensiska tangovärld som periodvis hamnade i koma under militärjuntors tid, allt sedan 1955. (Efter det att Juan Peron aktiverade många tangoartister då han med flit använde tango som nationalpolitisk propaganda – tangon ”Una carta para Italia” * anses vara ett exempel på detta – så kom det en motreaktion av hans efterträdare, mot det mesta han lyft fram, inklusive tangon.)  Det blev rockmusik som de flesta unga lyssnade till under Argentinas 60-tal. Tangomusiken förnyades visserligen även under juntans tid, genom genuina kompositörer och musiker, inte minst Piazzolla som kom just till Paris för att studera hos Nadia Boulanger på 50-talet och som senare slog sig ner där (1974 till 1990). Men den dansvänliga musiken tystades och den rioplatensiska dansen var hotat.  Det fanns alltså tider då dansant guldåldermusik (från 1930 – 1955) ogillades starkt även av Buenos Aires-borna och i början av 80-talet var det avantgardistiska konserttangos och 1960 talets sentimentala schlagertango som gällde; det finns berättelser om att de legendariska orkesterledare som fortsatte traditionen från 1940-talet däremot blev mobbade ner från scenen av publiken.**

Rio de la plata i Paris

I dagens Paris finns det omkring 40 tangoställen med dans (milongor och praktikor) att välja mellan men 80-talets första milonga på tangoklubben Les trottoirs de Buenos Aires har stängt sen länge. I dens lokaler på 37 Rue des Lombards finns i dag bögklubben Café Cargo, ett tangofritt ställe. Men inte långt därifrån finns  El Patio, Carmens egen söndagsmilonga.
El Patio öppnar tidig eftermiddag, med dans fram mot kvällen. Den ligger på rue 46 Montorgueil , granne med Les Halles i centrala Paris. Innanför porten finns en liten innergård och även om man inte dansar på själva gården utan en trappa upp, så leder kombinationen av namn och byggnadsstil tankarna till tangons tidiga tillvaro på de fattigas innergårdar vid Rio de la Plata. Stämningen på milongan är varm av sommar, av samtal och av dansen på parkettgolvet i en vitmålad enkel lokal.  Det spelas musik från tangons guldålder och alla bord runt dansgolvet har röda dukar, stolarna är klassiska klappstolar i vitt.  Carmen är ganska upptagen under milongan, i intensiva samtal med sina gäster, verbalt eller i en tango. Och hon dansar både med män och med kvinnor.
Hennes sätt att umgås med sina gäster fascinerar mig, alla verkar älska denna magerlagda, dynamiska och av livet märkta dansös. Att Carmen är en legend i det parisiska tangolivet, som dansös, pedagog och koreograf, bekräftas av hennes vänner på stället. Slutligen blir det min tur för en kort intervju.
Jag undrar om hon hade med sig tangon från uppväxten i Montevideo?
– Tangon fanns där så långt tillbaka jag kan minnas. Den kom till mig så fort jag vaknade, tangon fanns hos mig när jag somnade … huset var fullt med tango, med musiken och även dansen, så jag lärde mig tidigt.
Hennes föräldrar dansade tango och själv började hon med dans som sexåring, dansade balett och blev så småningom professionell inom samtida dans. (På listan över hennes lärare finns rysk-franske balettpedagogen Boris Kniaseff.) Först senare blev det tango på heltid. Under militärjuntans tid på 70-talet, flydde familjen till Paris, som så många andra både från Uruguay och från Argentina.

Litterära trottoarer ...

När Carmen börjar berätta historien om 80-talets tidigaste och ett tag det enda tangoställe i Paris, förstår jag att det inte var någon slump att den blev döpt efter tangon Les Trottoirs de Buenos Aires från år 1980, komponerad av Edgardo Cantón med text av Julio Cortázar, den  argentinske författaren och tangopoeten som var i självvald exil i Paris allt sedan början av 50-talet.
Les Trottoirs var deras egen klubb, deras initiativ, berättar Carmen. Förutom levande tangomusik flera kvällar i veckan fanns det en kväll med dåtidens enda milonga. Men Julio Cortázar dog i februari 1984 och det var kompositören Edgardo Cantón som tog kontakt med Carmen samma år.
– Han tyckte jag var en bra representant för tangon just för att jag var från Uruguay, i en tid då man allmänt förknippade tangon med Argentina och gärna glömde bort dess rötter på den andra sidan av Rio de la Plata.  En kvinnlig dansös från Uruguay, det var vad han sökte och hävdade att just jag hade alla de kvaliteter man kunde önska sig.
Till slut lyckades kompositören övertala henne till att börja arbeta på det stället.
Detta var alltså året efter att argentinska showen Tango Argentino haft premiär i Paris, en stark faktor för tangons pånyttfödelse men inte den enda. Carmen berättar att hon hade svårt att identifiera sig med ett arbete på en nattklubb, men när hon något år senare mötte spanska Victor Convalia … då förändrades livet. De blev ett par både privat och professionellt och dansade tillsammans så länge som Victor levde. Han gick bort 2006.
– Han hade en attityd som skilde sig från de andra besökarnas på Les Trottoirs, ofta intellektuella med lite arrogant sätt att se sig omkring, eller inte. Och händerna! Hans armar hade något alldeles särskilt och sensuellt, men det var nog när jag såg hans händer att jag föll pladask. Vad är detta för något! tänkte jag, när jag tittade på hans naglar. Det var så ovanligt inom tangomiljön att se händer märkta av arbete. Arbetarhänder bland alla intellektuellas händer. Han kom från Spanien.  Det var inte särskilt ”korrekt” i tangovärlden. Jag minns en finsk tangoentusiast, musiker, som såg oss dansa och lovordade oss efteråt med alla vackra ord han kunde komma på. Men när han fick veta att Victor kom från Spanien tog de vackra orden genast slut.
Victor och Carmen blev stjärnor i tangons värld, i Paris och utanför, som dansare och lärare, arrangörer och koreografer. De bodde i Paris, men undervisade och gav föreställningar i hela Väst-Europa, i Latinamerika, USA och Japan.

Tangons utveckling

Vi sitter på balkongen utanför Carmens milonga på första våningen, inramade av klättrande växter och hängväxter. Vi pratar om hur hon upplevde dansen på 80-talet, om tangon då och nu.
 – Social tango? Vad är det! Carmen verkar inte gilla det uttrycket, som i sig antyder att det också finns en icke social dans eller ”showtango”. Hon menar att även på scenen så dansar man för sig själv, att parets innerliga kontakt är viktigare än att visa upp sig. Att självklart finns det skillnad på en koreograferad dans och improvisation, men kraven på samspel på olika plan är de samma, det emotionella, det intellektuella och det kroppsliga.
– Det händer att tangon blir till någon slags idrott, eller förvandlas till stegkombinationer. Men jag vill hellre se folk bara gå tillsammans med känsla, än se dem göra komplicerade saker utan känsla. Det finns de som är födda till dansare som Pablo Veron, andra får gå långsamt fram.
Det visar sig att Carmen också var med i Sally Potters prisbelönade film The Tango Lesson, som gjorde argentinare Veron världskänd i en huvudroll. Han hade redan år 1991 slagit sig ner i Paris och kom att bli en ledande gestalt för tangons fortsatta utveckling.
Men vittnen om 80-talstangon kommer att bli sällsynta innan vi vet ordet av och jag är fortfarande nyfiken på hur man dansade när Carmen började undervisa på Les Trottoirs.
– Tangon som dans var faktiskt lite sovande det mesta av 80-talet. Det var tango salong man dansade helst, men vad vi representerade var något närmare tango orillero. En stil, med en annan hållning, mycket dissociation och tydlig markering i förningen. Så här! säger Carmen och visar vad hon menar, hur man markerade särskilda stopp.
– Känner du till Gavito? Han hade en del från den stilen, samma hållning (posture), samma slags teknik.
Jag uppfattar det som att hon syftar på den dansstil som redan omkring 1900 skilde sig från det man kallade för tango liso som dansades inomhus och ansågs mer förfinat och enklare än den lössläppta och mer rytmiska orillero som dansades gärna på gator och gårdar (patios) av arbetarkvarterens fattiga befolkning. Men när jag frågar ytterligare förstår jag att Carmen vägrar använda bestämda benämningar över varianter av något så svårdefinierat som tangons olika stilar. Hon vill hellre demonstrera.
– Tangon är i ständig förändring och under senare årtionden har man lärt sig olika metoder för att dansen ska bli mer behaglig, så att man inte gör sin kropp illa, säger Carmen och förklarar att hon har bland annat använt eutoni  där målet är att varje rörelse utförs med ett minimum av energi med maximal effekt.  En metod som har utarbetats av Gerda Alexander för fysisk harmoni genom att lösa upp spänningstillstånd och öka kroppsmedvetande och kontaktförmåga.
Var det många som dansade tango när du började på Les Trottoirs?
– Nej det var få som dansade tango. Så var det och så är det. Vi är fortfarande inte många.
– Men nu … det finns ju inte bara en milonga i veckan utan närmare 40!
– Visst, men om du jämför med till exempel salsa så är det ganska få människor som dansar tango.
Och Carmen fortsätter, hon organiserar och undervisar, ger bland annat regelbundna klasser på l'Académie Esprit Tango (numera kallad 'la Tanguedia de Paris') en av samtidens tangoskolor, under ledning av en argentinsk pedagog i exil.

Innergårdens skuggor

Vår samtalstid tar slut, en sångare väntar på Carmens uppmärksamhet. De ska snart göra ett arrangemang tillsammans, en tangokonsert. Jag inser att jag haft tur som hittade hit innan Carmens El Patio gör sommaruppehåll i minst en månad. Sommar i Paris är ju utomhusmilongornas tid. Jag stannar en stund på balkongen, för att liksom samsas med innergårdens skuggor. Tittar man uppåt så syns ett träd som verkar sväva självständigt under en blå himmel, där slingan med färgade glödlampor förgrenar sig.

Text: Kristín Bjarnadóttir
Foto: Pedro Lombardi

*) Una Carta Para Italia, tangotext av poeten Reinaldo Yiso, är en tangotext i form
av ett brev från en utvandrad ung man hem till sin mor som lever kvar i gamla Italien
och han berättar i tangotexten att livet är så mycket bättre i Argentina än i det fattiga
Italien. Allt i syfte att på hemmaplan hylla Juan Perons argentinska regim.

**) Jämf. Carl-Gunnar Åhlén, Vi måste få upptäcka vår egen tango; Dansmuseets
katalog, Tango, 15 oktober 1999 – 30 januari 2000, sid 27.

***) Gerda Alexanders Eutoni syftar till att utveckla kroppsmedvetande för att
utveckla förmågan att bli medveten om och lära sig att kontrollera och reglera muskelspännngar,
så kallad muskeltonus för att uppnå ett spänningsläge som är väl anpassat
till stundens pågående rörelser.

Tangoagenda i Paris: /http://tango-argentin.fr/
www.carmen-aguiar.com/  www.carmen-aguiar.com/